Lammkött

Nu tänker jag begrava denna bloggen, den får vara kvar som ett minne.
Men vill inte skriva i den nå mer just nu i alla fall. 
Jag ska försöka hitta ett annat sätt att uttrycka mina känslor. 

Tack så mycket för denna tid :) 

Jag är så jävla ledsen, har gått runt hela dagen och snäst åt alla och förstår inte varför jag inte bara kan vara glad.
Jag är nära till gråt konstant och allt känns bara som ett jävla helvete.
När någon säger något ger jag dom ett halvtaskigt leende, jag kan inte ens le ordentligt på låssas längre.
Läkarbesöket är det värsta någonsin, och detta är inte det sista än på ett tag. 
Fick massor med information, jag satt mest och stirra rakt ut i luften, som resten av dagen. 
Har inte fått något gjort alls på lektionerna och lärarna är bara sura mot mig. 
Nä det är en skitdag och jag är så ledsen över massor. 

Jag ville inte gå till doktorn och kolla om det va nått fel. Jag ville fortsätta vara lyckligt ovetandes. 
Att inte veta om det är normalt eller inte, om det är medicinerna eller vad det är som gör det här. 
Jag ville inte!!! 
Och när det väl kommer till kritan så finns du inte där. 
Du bara skiter i det för "dom ska ju bara". 
Nej dom ska ju inte bara, förstår du inte att det är inte "bara" längre när det kommer till ett hjärtfel.
Det är inte längre "bara" innan va det "bara hjärtklappningar, bara att hjärtat hoppade över slag, bara lite smärtor, bara bara bara" men nu är det inte bara längre.
Har mardrömmar varje natt om hur mitt hjärta stannar, jag dör och man först hittar mig efter två tre dagar. 

Det är inte bara, imorgon ska jag in till sjukhuset. 

Det är inte längre bara... 

Jag har tänkt på en sak väldigt mycket, och då menar jag väldigt mycket! 

Hur mitt liv har sett ut, hur många faror jag har klarat mig igenom, hur många självmordsförsök jag har överlevt.
Jag har utsatt mig för så otroligt många och stora risker i mitt liv. 
Och nu, nu när allt ska anses vara bra. 

När allt kändes så bra, så händer det saker jag inte kan kontrollera. 
Att vara sjuk kroppsligt, att inte veta hur länge till jag får vara kvar. 

Då var jag inte rädd, nu är jag rädd för nu är det inte längre jag som styr. 

 

 

 

 

 

 

 

Ordagrant menat, har domnat i olika delar av kroppen i stort sätt hela dagen och vissa gånger har jag känt mig helt avdomnad och inte kunnat röra på mig. Hjärtat hoppar över slag för att sen rusa iväg i 180. 

Det är ingen bra dag/natt nu, jag är rädd så otroligt rädd. 
Läkarbesök på måndag.