Lammkött

För jag ska spela för division 3 och inte 4..

Vet att det är en här inne som kommer skratta gott eller bli förbannat chockad.
Jag, Tina ska börjar spela för Tjust if:s Damlag i fotboll.
Första riktiga träningen är på måndag.
Önska mig lycka till haha, förstår inte helt vad dom ser i mig men det är svinkul! :D

Bladen, bladen skär så fint i min hud.
Det öppnar sig ett fint brett sår, man ser hur den klara illröda färgen tränger sig upp igenom för att sen rinna över sårens kant.
Ett sår, två sår, tre sår.
Det går inte att sluta.
Jag lever, förstår du jag lever!!!

Jag rasar i vikt, man hur mina kindben börjar sticka ut och jag börjar få ett väldigt markerat ansikte. Mina nyckelben sticker ut genom huden och höftbenen tränger in i mina byxor.
Jag kan inte äta, det är tredje veckan nu, tredje veckan jag inte har ätit mer än vad jag får. Äcklena slutar inte skrika.
Jag får inte äta, jag tränar men jag får inte äta.

Jag börjar bli sjuk igen, jag trodde det var över.
Trodde aldrig någon kunde såra mig så mycket att jag skulle bli sjuk igen.
Jag hade ju byggt en mur, men jag lät en komma in.
Jag byggde den för att inte bli sjuk igen.
Varför lät jag den människan komma in?

JAG VILL INTE VARA SJUK!

Hur fan ska man få tid till både och egentligen?!
Det är min största fråga.
Nu kommer Kim imorgon och stannar till fredag..
Jag måste ju tyvärr låta henne sitta brevid mig medans jag ska hålla på med läxor. Hur kul är då de egentligen :/
Jävla skolhelvetesarbeten!

Jag är så arg, besviken och ledsen..
Att hota med att anmäla är visst olagligt.
Så rent rast hade jag kunnat göra en anmälan.
Men som vanligt är det jag som ska va den större människan.
Ta skiten som kommer, le, se glad ut och nicka.
Hur tänker människor?
Hur resonerar dom egentligen, och varför vill man skada en annan människa utan en egentlig anledning?
En dag kommer den dagen jag inte orkar mer.
Då jag inte längre kan stå upp och ta slagen..
Ska ni slå på mig när jag ligger ner med då?

En positiv sak har hänt i alla fall. på 11 dagar har jag gått ner 13 kilo.
Eller det kanske bara är ett bevis på att det inte är som det ska kanske..
Äsch jag har ingen aning.

Jag är bara trött, ledsen och önskar att jag kan få va glad över att jag är jag.

Känner att jag har så mycket att säga numera.
Jag har verkligen hoppat i humöret i nästan två veckor nu.
Min bipolära del har verkligen trätt fram och jag vet ju inte riktigt hur jag ska ställa mig till detta.

Det är lite mer än jag kan hantera.
Jag gråter, jag skrattar.
Jag mår bra, sen mår jag inte lika bra.

Det har gått så långt att jag är nere i det svarta hålet till och från där jag inte vet hur jag ska klara av att leva mig igenom varje dag.
Visst jag lyckas ju, men jag tror inte jag har kämpat såhär mycket på länge.

Samtidigt så är jag väldigt glad, har ju träffat Kim..
Det är en viss ålderskillnad mellan oss.. Si sådär 13år.
Hon är 34 men jag känner mig glad när jag är med henne.
Det känns som att inget kan skada mig när jag är med henne.
Men hamnar vid den punkten igen så fort vi inte är med varandra mer.
Men i det stora hela så är det nog ganska bra :)