Lammkött

Jag är inte rädd för döden, jag är rädd att de som betyder allt för mig dör från mig. 

Jag är inte rädd för livet, jag är rädd för det som står och lurar bakom hörnet. 

De senaste dagarna har jag mött på väldigt mycket rädslor, och alla rädslorna handlar om dom som finns närmast mig. 

Instabiliteten har funnits hos mig, jag har knapt kunnat  gå ut, mat är inte att tänka på just för tillfället. 

För första gången på 7 månader hade jag en ny panikångestattack igår, det skrämde mig. 

Jag hatar att krampa, och känna hur jag försvinner bort från det som finns runt om kring mig. 

Igår var jag själv när detta hände, men när man inte kan sluta hyperventilera så blir man väldigt yr.

Yrslen skrämmer mig, för vad jag vet har jag aldrig svimmat, kan ha försvunnit några gånger när jag har fått en attack. Men igår var det inte som det brukade, jag låg över skrivbordet och ramlar ner på golvet och hela kroppen bara skakade tårarna rann och jag var verkligen inte mig själv. 

Kaffe, cigg och musik är vad jag har levt på de senaste 24 timmarna. 

 

Idag känns det mycket bättre, jag har städat undan lite, diskat och spelat lite spel. 

 

Jag trodde inte jag brydde mig om henne, men när hon är på väg att försvinna från mig så tänker jag tillbaka på de bra stunder vi haft och jag älskar henne hon är ändå en del av min familj.. 

 

Men positiva tankar, jag måste försöka hålla humöret uppe för resten av min familjs skull och tjejen speciellt. 

 

Allt som har hänt runt om kring mig gör att jag värderar livet så otroligt högt jag älskar mitt liv!