2012-08-21
06:22:00
En evig kamp
Jag vet att jag har tyckt synd om mig själv i stort sätt två veckor.
Men jag skulle aldrig önska någon det liv jag har gått igenom, så som jag har fått kämpa för att människor ska acceptera mig för just den jag är och vad jag håller på att bli.
Mitt liv är absolut inte det värsta liv man kan tänka sig, har hört om så mångas liv som har varit mer berg och dalbana än vad mitt liv har varit men för mig har det varit tufft ändå.
Mitt helvete började samma dag som jag började 6-års gruppen i skolan, jag var en liten tjock flicka från landet.
Ni ser ju redan var detta kommer landa kanske, jag kom till en skola där jag inte kände någon medans de andra barnen hade växt upp med varandra för dom var från stan och hade gått på samma dagis, deras föräldrar kände varandra sedan innan.
I varje klass fanns det alltid någon som inte "passade in" jag blev den personen samma dag som jag satte min fot på den skolan. Jag blev ett offer för de andra eleverna, jag var lätt att trycka ner för enda sedan jag va liten har jag blivit lärd att man ska vara snäll och inte sticka ut från mängden. Men jag stack ut, men inte på ett sätt som jag kunde hjälpa. Jag var liten och tjock, jag blev den som alla skrattade åt, men jag försökte ta det som om att dom skrattade med mig.
Jag blev mer och mer frånvande på lektionerna ju fler år det gick i skolan, jag hittade mig en drömvärld i böckerna.
Att läsa va min enda flykt för att kunna komma hem varje dag efter skolan med ett leende på läpparna och ljuga om att jag hade hittat på roliga saker med "vännerna" i skolan för att mina föräldrar inte skulle vara oroliga för mig.
Åren gick och mina föräldrar hade ingen som helst aning om vad som egentligen försegick, jag försökte berätta för lärarna men det enda jag fick höra va att "det är ditt eget fel, dom gör inget fel. Dina klasskompisar är snälla mot dig".
Jag bar på en massa saker ett litet barn inte skulle behöva bära på, bland alla böcker och tårar så fann jag ett sätt att lindra min smärta jag hade i bröstet. I fjärde klass startade mitt självdestruktiva beteende till rakblad, knivar och scalpeller. Jag hade även skapat mig "låtsasvänner" det som psykologerna kallar "psykossyner" bara det att mina vänner var allt annat än vackra och även dom ville mig inget gott.
Det var i femte klass lärarna äntligen öppnade ögonen, efter 6 år på den skolan så började dom förstå att allting inte stod rätt till ändå. De råkade få se några rispningar jag hade på min höger arm, självklart blev det ett telefonsamtal till mina föräldrar, pappa kom dig och skulle läxa upp mig "du kan inte hålla på såhär Tina, jag och mamma kommer skilja oss om du inte slutar för vi orkar snart inte mer". BUP blev involverad i det hela och jag gick på möten.
Det va där allting förändrades, jag blev inkallad till ett rum med en äldre dam och hon satt och frågade mig massa frågor.
Den här damen fick mig till att lita på henne, hon lovade att aldrig berätta vad som sades i det rummet.
Jag litade blint på henne så som jag alltid har gjort när någon visar att "jag finns här för dig" berättade om att jag försökt ta livet av mig. Och det första hon gör är att gå in och berätta detta för mina föräldrar.
Idag kan jag förstå varför hon gjorde det, men då var det som ännu ett bakslag för mig.
Jag kände mig förråd av denna kvinnan, jag berättade mina innersta hemligheter och hon lovade att dom stannade i det rummet mellan henne och mig.
För att göra denna historia så kort som möjligt och för att komma till den punkten jag vill komma till så kör vi en snabb rabbling, jag hamnade i massa missbruk. Knark, Cigg, sprit, sexmissbruk, självskadebeteenden helt enkelt på väldigt många nivåer. Även flickvänner som misshandlade mig både fysiskt och psykiskt
Men det jag ville komma till är att jag är så trött, jag är så ledsen över att jag öppnar upp mig för människor.
Jag visar mig sårbar för dom och varesig dom vill eller inte så slutar det med att dom går bakom ryggen på mig eller lämnar mig för jag inte är bra nog.
Jag orkar inte jobba mig upp speciellt många gånger till, jag känner att jag är så trött på att bli sårad.
Trött på att människor i min omgivning ger mig så mycket förhoppningar och sen river ner det igen som om det var en gammal tapet som skall slängas för tapetsera upp med en ny.
Detta va kvällens, nattens och morgonen tankar. Och jag har inte fått en blund på ett dygn.
Kommentera inlägget här:
