Lammkött

Jag älskar att laga mat, när det finns någon att laga maten till vill säga.
Idag så var jag nere en runda hos Emma och fick en amerikansk pannkaksfrukost.
Nu har jag just lagat currygryta till mig själv, sitter och kollar på maten men känner inte direkt något aptit till att faktiskt äta den.
Ser typ ut som att någon har spytt upp hel pasta och söndertuggat kött på tallriken.

Jag har tänkt en massa hela dagen..
På hur jag vill bygga mitt liv, och vem jag vill ha som byggklossar i mitt liv och vilka man borde säga "tack för denna tiden" och sedan gå vidare med mitt.
Det är alltid svårt att ta avsked från någon man tycker om eller som man bara vill hjälpa.

Det är ännu svårare att faktiskt komma till den punkten där man berättar precis hur man känner för en person.
Även om man vill skrika "fasen förstår du inte att jag älskar dig" så viskar man "jag tycker om dig".
Även om man vill säga "snälla kan jag få vara en del av ditt liv" så står man så fint vid sidan av och tittar på.
Men är det inte även då man missar sina bästa chanser?
För att man faktiskt är för feg för att våga berätta vad man tycker och tänker, istället så står man där som ett fån och känner hur en människa försvinner mer och mer från en.


Btw, maten var inge go. pastan var för hård och currygrytan för stark.
Två flugor i en smäll blogga och äta samtidigt.